Barnkommunikation och prata: vad man kan förvänta sig

Gråt: barnets första kommunikation

Från det ögonblick de föddes har barn ett mycket effektivt sätt att berätta vad de tänker och känner. Det kallas gråt.

Gråt är hur barn låter dig veta att de vill ha eller behöver något - fler kuddar snälla, inga fler kuddar snälla, hungriga, inte hungriga nog, för trötta, inte trötta nog, kännas för kallt, känna för varmt. Och ibland gråter barn utan uppenbar anledning.

vilken ålder kan barnen stanna hemma ensamma

Gråt är det enda sättet att ditt nya barn vet hur man kommunicerar sina behov till dig. Din baby gråter inte för att irritera dig - det finns inget sådant som en stygg nyfött. Du kan inte förstöra ditt barn genom att svara när hon gråter.

När ett barn gråter länge och inte kan lugnas, kan det vara mycket oroande. Om du behöver hjälp med att hantera ditt gråtande är vår video med gråtande barn ett bra ställe att börja. Du kan också kolla in vår illustrerade guide för att lugna ett gråtande barn.

Hur börjar prata

Din baby tar upp en enorm mängd information om ord och prat från födseln. Att bara lyssna på dig och se dig prata hjälper ditt barn att förstå grunderna i att kommunicera.

Till exempel använder ditt nya barn ögonkontakt för att kommunicera med dig. Han kanske kikar in i ditt ansikte och tittar på din mun. Han lyssnar också intensivt på alla ord och ljud du gör.

I ungefär 7-8 veckors ålder upptäcker ditt barn att hon har en röst. Du kan förvänta dig att hon börjar tänka och göra enkla ljud.

Och när ditt barn växer kommer han att börja göra mer ljud. Till exempel kommer han att experimentera med ljud som att nysa, hosta, gagga och skrika för att få din uppmärksamhet. Han kommer också att börja le och vinka med armar och fötter runt. Och sedan använder han gester som att peka och vinka by-bye.

Din baby får idén om konversation och vill berätta för dig alla slags intressanta saker.

Hur man uppmuntrar att prata

När spädbarn är uppmärksamma är de mer intresserade av att kommunicera.

När ditt barn visar tecken på att vilja kommunicera kan du svara med:

• att vara entusiastisk, varm och uppmuntrande
• använder många ansiktsuttryck
• pratar om vad hon pekar på, om hon pekar
• berömmer henne om hon vinkar och vinkar tillbaka.

Det är bra att lämna ett gap efter att du har svarat till ditt barn. Detta lär ditt barn om 'tjäna och återvända' konversationsmönstret. Om ditt barn inte tar en tur eller inte är intresserad av att chatta just nu kan du försöka igen en annan gång. Låt ditt barns intresse och svar vägleda dig.

Många föräldrar känner sig lite dumma att prata med en liten baby som inte pratar tillbaka. Ju mer du pratar med ditt barn, desto lättare blir det - och du kommer att belönas med ditt barns svar. Hur du svarar, hur dumt du än är, hjälper ditt barn att lära sig att kommunicera.

Det viktigaste är att skapa en kärleksfull, varm känsla mellan dig och ditt barn. Du kan använda enkla och roliga interaktioner och leka för att uppmuntra ditt barns tal- och språkfärdigheter.

skarlagnsfeber rch

Genom att kommunicera fram och tillbaka med ditt barn, skapar och delar du också upplevelser tillsammans, vilket stärker din relation med ditt barn. Och en stark relation med dig är avgörande för ditt barns sunda utveckling.

Prata: när man ska vara orolig

Spädbarn utvecklas i olika takt. Många spädbarn skapar ögonkontakt och låter tidigt, men andra kanske inte börjar förrän cirka tre månader. Om ditt barn inte gör något i samma ålder som andra barn, betyder det inte nödvändigtvis att du måste vara orolig.

Det är också värt att komma ihåg att barn skiljer sig åt i hur mycket de uttrycker sig. Barn med mer utgående personligheter kan vara mer röstiga än de som är tystare och långsammare att värma upp.

Men ibland kan förseningar i kommunikationsförmåga vara tecken på allvarligare utvecklingsstörningar eller utvecklingsförseningar, inklusive språkfördröjning, hörselnedsättning, intellektuell funktionshinder och autismspektrumstörning.

Du känner ditt barn bättre än någon annan. Om du är orolig, prata med ditt barn och familjesjuksköterska, din läkare eller en annan vårdpersonal. Om din sjukvårdspersonal inte har oro för ditt barn, men du fortfarande gör det, är det OK att söka en annan åsikt.